dagens citat;

So let me get this straight - Larry King is getting his 8th divorce, Elizabeth Taylor is possibly getting married for a 9th time, Britney Spears had a 55 hour marriage. Jesse James and Tiger Woods are screwing EVERYTHING, yet the idea of same-sex marriage is going to destroy the institution of marriage? Really? REALLY??

PP & öl

Har varit med Peter Pan och druckit öl på uteservering. Vi kom fram till att vi inte orkar med varandra. Vi skrattar liksom för mycket när vi umgås. Man kan få sånadär muskel, eller vad det kallas, i magen.. Om vi fortsätter, alltså. Icke bra. Men roligt hade vi. Och jag har flörtat mig in så vida pass hos personalen nu. Fantastico!

väldigt defekt, kanske

Han ligger här och sover i min bäddsoffa nu. Andas tungt och tryggt. Jag borde väcka honom snart, säga till honom att han borde gå hem. Hem till sin säng, till sitt liv, till sin flickvän. Men jag vill inte det, inte riktigt än. Hans trygga andetag ger mig lugn i själen, och han är så fin när han ligger där. Passar så bra in, liksom.
Och jag vill inte vara själv. Men han borde verkligen gå hem. Och jag borde verkligen väcka honom så han kan göra det. Jag vet hur mycket ovett han får annars. Men just nu är jag mer än lovligt egoistisk och tycker att hans flickvän som jag aldrig aldrig aldrig tänker nämna vid namn är en fjant som överhuvudtaget ser mig som ett hot. Vi har varit vänner i tusen år, nästan, och hade vi någonsin tyckt om varandra mer eller velat göra något annat än just vara vänner så hade vi haft våra chanser, om man säger så.

Så just nu skiter jag i henne, och tycker hon är allmänt dum i huvudet. Vilket jag alltid tycker, i och för sig. Men det är ju han som får betala priset. Det är han som får skäll och det är för honom jag ställer till det om jag inte väcker honom. Så jag ska väcka honom. Alldeles strax. Eller, ja. Precis efter alldeles strax, ungefär.


Han flätade mitt hår innan, målade världen på min ryggtavla, och pratade på om det där vi alltid pratar om. Trasigheten och alla våra defekter.

- Hur kan du vara singel, frågar han. Du är ju bara lite lätt defekt. Det är ju jag också, men jag har flickvän ändå, säger han

Vad svarar man på sånt? Jag är kanske inte bara lite lätt defekt. Jag är nog kanske ganska jävligt defekt. Och väldigt fel.

För alla.



Nu ska jag väcka honom. Snart. Några andetag till.

ikväll passar den bra, ja

Eller, alla kvällar kanske.

christel och samtal

- Du?
- Mmm.
- Hans doft sitter kvar i min kudde. Jag var inte beredd på det.
- Men det är fint när doften fastnar.
- Mmm. Lite kanske.
- Pratar vi framtid än?
- Nä.
- Vad vill du då?
- Just nu? Jag vill ha hans händer mot min kropp.
- Oj.
- Inte sex. Bara hans händer mot min kropp. Hud mot hud.


Liksom. Bara så.

om kvinnan i röda skor

Min vän ringde igen. Han hade sprungit på kvinnan i röda skor igen, fast den här gången var dom svarta. Skorna, alltså. Hon var lika vacker, med eller utan röda skor, tydligen.

- Jag försökte svepa henne, sa han. Men det lyckades inte.

- Fortsätt försök, sa jag. Men bli för allt i världen inte jobbig och efterhängsen! Ge bara inte upp, liksom.

- Hur ger man inte upp, utan att vara efterhängsen?

- Jag vet inte, jag är ganska dålig på det.

- Jag vet.

Sen pratade han om hur vackert Spanien var, igen. Och tyckte att nu, nu är det väl ändå dags för dig att komma hit?

- Du kan väl bara komma hit, sa han. Så kan vi gå på stranden och hålla hand och se på solnedgångar och vara lyckliga.

- Hur skulle det se ut, om hon i röda skor kom och såg det?, frågade jag

- Det förstås.. Vi får göra det i smyg. På hemliga stränder!

- Det låter som att min framtid är att vara din älskarinna, sa jag

- Ja, är inte det en alldeles perfekt och underbar framtid då?, frågade han stött.

Och jo, det är det väl förstås. Om det innefattar stränder och värme och solnedgångar och gärna en och annan drink. Då är det väl det, antar jag.

- Och han då, har du träffat honom något mer? Han som du pratade om, frågade han sen

- Ja, sa jag, han kom hit en sväng. Råkade köra fel. Cirkus fyrtio mil.

Han skrattade.

- Vi borde para ihop de där, honom och henne med de röda skorna, de verkar vara sånadär svåra typer, sa han

- Ja, så är det nog.

- Och så får vi vara älskare och älskarinna.

- Ja.

Sen konstaterade vi att man ska nog aldrig ge sig in i saker man inte klarar ut, även om man tror sig behöva en utmaning. Framförallt ska man inte utmana svårt blod. Inte om man själv har en alldeles för mörk själ.

- Kvinnan i röda skor har ett namn förresten, sa han. Vill du veta vad hon heter?

- Nej. Jag tycker det är tryggare utan namn. Då slipper man fästa sig så mycket, svarade jag

- Vi är samma, älskade, jag ville inte heller veta. Men hon sa det ändå. Nu är jag fast för alltid. Känns det som i alla fall.

- Det går över.

- Jag vet. Jag kom över dig, inte sant?

- Sant.

- Fast jag älskar dig fortfarande, du vet. Men på ett annat sätt. Ett mer moget sätt.

- Jag älskar dig också, det kommer jag alltid göra, sa jag. På mitt omogna och konstiga vis.

- Det är det jag älskar med dig. Ditt omogna och konstiga vis.

Sen sa vi adjö och vi hörs snart igen och ring när du vill och svep och bli svept. Så som vi alltid säger. Han ringer nog om ett par dagar igen, om det inte tar ett helt år. Det är antingen eller. Jag tycker om när han ringer. När han än ringer.

Okey. Lisa Olsson äger från och med nu mitt hjärta. Ta mig fan den snyggaste jag någonsin lagt mina ögon på. Herre-min-förbannade-Gud!

viam inveniam aut faciam

Rafiki ringde helt euforisk. Och på något sätt släppte lite av bitterheten. Bara lite, alltså. Men ändå. Det är alltid något. Han är fjorton och ett halvt idag, och jag är femton. Fan vad bra!

De har fest mittemot. Jag sitter här och dricker vin och avundas dom. Jag tänker aldrig mer bli sjuk. Aldrig mer, säger jag. Åtminstone inte på en helg. Trillar in sms efter sms om att jag ska komma dit och hit och där, för att nu jäääävlar är det party ikväll. Och jag får svara alla likadant, att jag är sjuk.

Never ever again, I say.

För visst är det väl lite katastrof när inte ens vinet smakar? Visst är det väl helt åt helvete när det knappt går ner? Ja. Det är det tamigfan. Och jag tänker aldrig mer bli sjuk!

kaospiloten

Fick sms från mitt älskade kaos.

- Kom till mig, skrev han

- Jag är sjuk, svarade jag

- Och jag älskar dig, skrev han

Åh, jag älskar dig också, vackra kaospilot!

Jag och mina tvångstankar

Jag har ganska många konstiga tvångstankar och fobier. Helt vanliga också, såklart, sådana som att inte gå på A-brunnar och ifall någon råkar ska man dunka personen i fråga tre gånger i ryggen, inte lägga nycklar på bordet för att det betyder otur - och ifall man råkar så slänger man dom i golvet för då renas de, osv.

Till de ovanligare hör utplockning utav diskmaskin, som är en jävla procedur - för att vara helt ärlig. Blir det inte rätt får man ställa tillbaka och börja om. Också packning av matkassar är en jobbig fråga, jag hatar om andra försöker packa. Ingen kan som jag kan, nämligen, och jag får ångest om det inte är hundra procent rätt. Här kommer också fobierna. Jag har lärt mig att skydda mig mot de flesta - med andra ord - jag undviker dessa helt. Bland annat kan jag inte köpa vissa varor. Jag tänker att folk tänker-grejen kör igång, och det går inte. Om jag inte har någon med mig. Eller har någon i telefon som jag kan förklara för varför jag köper just den där saken, liksom. Enbart för att de i kön och kassörskan ska höra, såklart.

Detta är inget som stör mig så mycket, det är nog mest folk i min omgivning som far illa av det, eller, det är nog fel ordval - men åtminstone tycker det är ganska konstigt och jobbigt. Nejnej, det här är alltså inget som jag tycker begränsar min vardag (trots att jag såklart är fullt medveten om att det gör det) utan nej, det jobbigaste är mina två största fobier. Späckhuggare (får kalla kårar bara av att skriva det, fan) och Dvärgar. (GAH!)

Späckhuggare undviker jag genom att inte bada. Helst inte alls. Om jag inte ser bottnen. Hav och insjöar är därför uteslutet. Jag kan gå i en stund, men sen kommer den smygande känslan av att snart, snaaaart kommer det en såndär svartvit jävel, och då måste jag upp ur vattnet, direkt - bums - omedelbart, annars får jag panik. Även pooler är svårt, då det är en pool som grundar hela min rädsla. Bara för att man är rik, behöver man inte kakla in en späckhuggare i botten av poolen, bara så ni vet.

Well, späckhuggare är jävligt läskiga, men värst är ändå dvärgar. Får rysningar och andningssvårigheter när jag ser dom, och självklart känns det dumt, och det är liksom inte meningen, men jag tycker dom är läskiga! Hade inte sett någon på länge och var ganska tillfreds med mitt liv. Satt på en brygga med Rafiki och råkade på något sätt glida in på den där dvärg-fobin. Han tipsade om citron. Ja, det var tydligen bra, sa han. Visa, fina Rafiki. Ja. Visst, inte tänkte väl jag mer på det.

Och så igår, när jag åkte hem från jobbet. TRO PÅ FAN att det kommer en såndär och knallar! Höll på att köra av vägen, ju! Helt jävla livsfarligt. Och inte hade jag någon citron i väskan, inte. Nejnej, det hade jag ju självklart inte tänkt på. Men imorgon när jag blir frisk, då är det i alla fall jag som går raka vägen till mataffären och köper minst ett dussin citroner och placerar ut på alla tänkbara platser. SÅ DET SÅ!

jag blev fel, T.M

det blev fel

och jag är inte en sådan
man behåller
jag är en inte sådan
som kan få dela någons puls på riktigt

jag vet inte hur man gör när man stannar

och mina vener
fylldes av splitter
alla röster och löften
kyssar och låtsasord

nu leker jag i det röda på marken

alla nätter
jag hatar att älska
gör mig genomskinlig
alkoholen destillerar mina hålrum

det är fragmentenen
folk minns
det glansiga hala leendet
och det vassa hjärtat

men det blev fel
för jag räddast av alla i världen

det blev fel
och alla ser

att jag är inte en sådan man behåller
jag är inte en sådan

som finns på riktigt.

askungen igen

Dog precis asgarvs-döden.

Somnade ijämte den lilla febriga, och helt plötsligt knackade hon mig på axeln, så jag vände mig såklart om. Och så säger hon ingenting.

- Ville du säga något? frågar jag.

- Ja, jag vill i alla fall inte ha fiskbullar! säger hon och riktigt spänner ögonen i mig. Sen vänder hon sig om och somnar igen.

Feberyra i mitt hjärta! Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu, haha.

blogrape - askungen

D ligger i feberkoma. Jag baddar pannan med sval handduk. Hon ser så liten ut. Som en trasdocka. Vackra lilla trasiga docka.

j.

sms

"Nu." var det enda som behövdes skrivas till Askungen. Hon förstår direkt. Och så ringde hon, direkt.

- Håll i dig!, säger hon

- Jag gör det, men jag har feber, svarar jag

- Vill du att jag kommer?

- Nej.

- Okey, då lyssnar jag istället.

Och så lyssnade hon. Mest på mina andetag, jag har ingenting att säga och mellan oss behövs inga ord. Vi förstår ändå.

Jag har feber. Och så regnar det i mitt bröst.

"hör pianot från fönstret där nån spelar för en sol
som aldrig vill gå ner bakom brinnande tak
det är tomt i den här stan, alla har åkt nånstans
lämnat oss ensamma här, det är bara du och jag
lägg det där åt sidan och se på mej nu
du var en skönhet när vi träffades men du är ännu vackrare nu"

Ulf Lundell – Jolly Roger

solnedgång och farväl

Vi gick ner till sjön innan, Askungen och jag. Solen höll på och gå ner, och vi satt där. Och tittade.

- Jag håller på att tappa fotfästet, säger jag. Jag har svindel, och jag vet inte vad jag ska göra.

- Håll i dig!, svarar hon.

- Jag försöker.

- Jag vet. Det gör man ibland. Tappar fotfästet alltså. Då gäller det bara att hålla i sig så gott det går.

- När det inte går längre då?, frågar jag.

- Då faller man.

Vi sitter tysta och håller handen, Askungen och jag. Hon håller hårt och jag vet att snart, snart kommer det.

- Jag flyttar snart.

- Jag vet, svarar jag.

Där kom det. Jag visste det. Och jag vill inte tänka på det.

- Etthundraåtta mil.

- Jag vet.

Och så sitter vi tysta igen. Jag vill inte tänka på att Askungen far iväg igen, jag vill inte att hon ska flytta etthundraåtta mil ifrån mig. Jag vill inte.

- Vet du, säger hon. När jag har flyttat, och du tappar fotfästet, då kan du komma till mig.

- Ja, svarar jag.

Fast vi vet båda två att det inte kommer hända. Innan hon flyttade tillbaka sågs vi två gånger på fyra år. För jag åker inte dit upp. Det går inte. Hon vet det.

- Du kommer inte komma, säger hon sen.

- Nej, jag vet.

- Men om du behöver, och om du vill, så får du. Det vet du.

- Ja.

Hon kramar min hand, och det ligger något så självklart över ikväll. Sen gråter vi lite, och kramas och talar om för varandra hur mycket vi älskar varandra, och säger att det, det ska vi i alla fall aldrig sluta göra, etthundraåtta mil emellan eller inte. Vi ska alltid älska varandra.

- Och om du inte bara tappar fästet lite, utan faller. Då faller vi ihop, säger hon.

- Ja, svarar jag. Det är klart vi gör. Det har vi alltid gjort.

- Ja. Alltid tillsammans.

- Ja.

Sen gick solen ner helt och vi reste oss samtidigt utan att säga något, precis som vi alltid gör. Hand i hand. Och jag tänkte på det där med pussel. Hon är min pusselbit. Vad skulle jag göra utan min Askunge?

- Du är min bättre hälft, säger hon.

- Jag tänkte precis säga att du är min pusselbit, säger jag.

- Det är nästan samma sak.

- Ja.

- Vi hörs då, säger hon sen.

- Det är klart, svarar jag.

Sen kindpussas vi som vanligt och går åt varsitt håll. Hon går för långt, och jag blir kvar här. Men det gör ingenting, för hur det än är och hur många mil det än är emellan oss kommer hon alltid att vara mitt pussel och vi kommer alltid att vara varandras bättre hälft.

Min vackra Askunge.

och i din luft håller jag andan

barfotabarn,
inatt drömde jag om
hur vi gick på ängar
plockade blommor
flätade sommar
längs varandras
ryggrader

men
dina händer
var aldrig menade för min hud

rödluvan

- Alla män borde ge sig själva en pungspark en gång i månaden, för sympatisera, säger Rödluvan. Då skulle livet kännas liiite bättre.
- Lite bättre, håller jag med.
- Ännu bättre om jag fick ge den! konstaterar hon sen.


Rödluvan är bäst. Så, alla herrar, ge er själva, eller tillåt Rödluvan, en pungspark, minst en gång i månaden. Det är ni värda!

mamma har blivit en man

- Jaha, har vi män som jobbar här, vad trevligt! säger pensionären
- Ja, fast jag är ju ingen man, jag heter ju Anette, det är väl inget mansnamn? svarar mamma
- Jaha, vad heter du då? säger sedan nästa pensionär
- Anette, svarar hon igen
- Är du en DAM?! utbrister pensionär två, väldigt chockat


Haha.. Mamma är lite krossad här hemma, jag skrattar mest.

nu har jag tröttnat!

Åker till Jönköping och köper ny telefon nu, blir tokig på min gamla. Åt helvete med touchscreen, haha. Många nummer kommer nog försvinna, eftersom min telefon vägrar lyda och lever sitt eget liv, så är ni oroliga att det blir slut på sms och samtal under helgnätterna kan ni säkra er plats i min lista genom att skicka ett litet sött sms. Ja, bra, då säger vi så.

inga skrapsår ikväll

Sitter på fönsterbrädet
med en kopp thé
letar efter eventuella skrapsår
vid hjärtat
känner efter ifall det är
någonting som behövs plåstras om

men just ikväll är det
ingenting som blöder
och just ikväll somnar jag
med hans röst i mina öron.

ödets ironi

En gammal vän ringde innan. Han var ledsen, och trött på världen. Han hade träffat en kvinna med röda skor, som var den vackraste han någonsin hade sett. Och det var dömt från början, sa han.

- Varför träffar vi människor, om det inte är meningen att de ska stanna i våra liv?, frågade han.
- Ödets ironi, svarade jag.

Och så tänker jag på det där en stund, medan han fortsätter att prata. Varför kommer det in människor i ens liv, när det redan är dömt från första början? Varför kommer folk som drar undan marken under ens fötter, om det bara är meningen att de ska gå därifrån, efteråt?

- Kärlek?, frågar han.
- Kärlek, säger jag.

Vi pratar på en stund till om allt möjligt, och han säger att Spanien är vackert, och att snart måste vi nog lägga på, för det är så dyrt att ringa över gränser. Och jag håller med. Men vi lägger inte på, inte än. Vi sitter en stund och andas så, lur i lur och med mil emellan oss.

- Varför kan inte vi bli kära i varandra, frågar han sen.
- Det är vi väl redan?, svarar jag.
- Ja, det är vi väl. Fast på fel sätt, säger han.
- Ja, säger jag.

Vi pratar om kvinnan med röda skor igen, och jag berättar om dig. Han frågade om jag var kär, och jag svarar att jag blir ju aldrig kär, och han håller med. Och sen kommer vi överrens om att vi blir inte kära, men marken sveps bort under våra fötter ibland. Av personer som inte borde vara i våra liv. Och så bestämmer vi att det kanske är bra ändå, att de där personerna kommer och gör sådär. Så att man vet att man lever, liksom, och att man fortfarande kan känna. Något alls, överhuvudtaget, och sådär.

- Ta hand om dig, och fortsätt bli svept, säger han.
- Hitta kvinnan i röda skor, och svep henne med, säger jag.
- Hejdå.
- Hejdå.



Och nu sitter jag här, och tänker på det där fortfarande. Om att svepas, och att svepa. Och varför. Och att det är nog ganska bra ändå, även om det kan bli jobbigt. Men mest varför.

jag samlar allt som tyder på liv

maj
faller i blom längs min hud
och livet
tränger in för djupt

jag har allt
jag någonsin behöver

ändå fattas mig
en värld



det är så lätt
att allt man säger till varandra
bara blir bokstäver

sushilunch och möte

Har varit på möte på banken. Nu har jag ändrat mitt pensionsspar, igen. Det är roligt att flytta pengar, även att jag inte förstår något av aktier och såntdär, men M hjälper mig så fint och så får jag helt plötsligt ett jättebra liv efter sextiofem. Minsann!

Och så gick dieten åt skogen så fort jag vaknade, sushilunch kändes mer lockande. Haha. Duktig jag är. Mat är kärlek. Hellre fet än hungrig. Mh.

uppvaknande

Nu är det fan dags - jag måste börja träna. Såg mig själv i spegeln nyss. Helvete vad fet jag blivit. Helt sjukt. Träna och bra mat nu då, okey världen? Ska bara äta lite först. Vi börjar imorgon.

jag vill byta liv

Lasse sjunger;
Jag låser in mig drar ner
persiennerna och slänger
världen på högen av alla
saker som jag bojkottar och
jag duckar för alla speglar
och blundar så hårt jag kan och
försöker glömma men hur kan man
glömma sig själv? och jag vet att
andra har det värre men hur kan
man känna sig så här grå?

åh gud jag är så
trött på att känna mig som en
dålig kopia av mig själv



det är lättare att gå sönder i någons famn, om man nu nödvändigtvis måste gå sönder.

Lizettes konfirmation

Åh, vad bra det var. Och vad kul det var att träffa alla! Och vad ölen var god! Haha.


Är bara tvungen att visa er en liten del av en sång som skrevs till Lizette, den var så rolig. Okey, nu kommer det;

"Da hun fik navlepiercing, det var i hem´lighed
Det foregick med nål og tråd og is så vidt vi ved
En kaffetår hun tog og så var sagen klar
hun piercet var i navlen, som en anden superstar

Et temp´rament Lizette kan også prale af
det mærker Tim og Gitte, Stella, Mark hver en´ste dag
dog bli´r hun from og stille, som et lille lam
hvis blot hun får computeren, så bli´r hun ganske tam"


Ja, de är så bra. Mina fina danskar.

TH - ljuslågor

bilden av dig dröjer sig kvar
något som jag bär inom mig
allt som är så enkelt

mest hur du ler när du ser mig
så målmedvetet
hur du vet

vem är det som smeker mig?

allt jag vet
och ändå
inte dina händer som bär mig

jag nystar febrilt i de trådar du fällt
för trådar från spinnrock blir nystan
blir vävstol blir mattor blir fötter blir spår
som är saknaden jag ständigt bär med mig
och jag

gråter

i natt faller jag
ikapp med stjärnorna
som önskat

främst allt som aldrig blivit sagt
allrahelst utan löften
och andras närvaro

men du
det är skuggor här i natt
och jag dansar naken
för dig

närhelst du vill

Idag är hela Danmark i Eksjö. Kusinen konfirmeras och det blir en massa galej. Jag tycker om min danska släkt. De är fina, liksom. Och så brukar det drickas öl. Det är det bästa, tror jag.


Har förresten tagit en återställare med Peter Pan, på Tokyo. Underbart väder och lite lugn i själen. Och jag kan fortfarande inte sluta tänka på lejonet jag klappade igår. Jag vill också ha ett uppstoppat lejon i mitt vardagsrum.


Ha!

Dagens stora fråga;

Har jag ringt en massa samtal inatt som jag sedan raderat från min samtalslista, eller har jag skött mig någorlunda bra? Kan fortfarande inte riktigt släppa lejonet. Hade velat visa bilderna, men då blir tydligen norrmännen arga. Och det vill vi ju inte.

Ojdå!

Hittade ett minst sagt pinsamt inlägg här. Vin och en dator är inte alltid det bästa, hörni. Men, efterfest med lejonkungen är bra! Finns massa bilder i min mobil nu, ser ut som hans uppstoppade lejon attackerar mig. Alltså. Vem har ett uppstoppat lejon? I vardagsrummet? Jodå, lejonkungen, såklart. Muppen himself. Haha.

blogrape - tingeling

Askungen våltar min och Pocahontas blogg. Och ja, nu får du heta Pocahontas, Niki, för du ger alla oss andra massa Disney-namn. Inte för att du är så lik Pocahontas nu för tiden, men du har alltid varit henne innan. Ja, alltså. Askungen våldtar våra bloggar, så nu vill jag också våldta en blogg, och det fick bli Pocahontas.

Hon skriver att det är en syndflod som drar över staden. Det är det. Eller, åtminstone i min del av staden. Vet inte hur det är där borta längre, men här spöregnar det. Och vi dricker vin i varsin ände av lilla byn, för ingen av oss vågar gå ut när det åskar. Haha.

Har även noterat att det är en himla massa kärlekstjafs-texter här igen, visst är det bra att P efter en tid kommit tillbaka till bloggvärlden, men helt allvarligt. Blir inte ni andra läsare lite trötta? Jag blir. (Förlåt, älskling. Du vet att jag tycker om att läsa det du skriver, men din blogg är en deppblogg när du skriver såntdär, ju!)


Nu får ni en fin bild på Pocahontas, från den tiden hon verkligen såg ut som Pocahontas. Eller, åtminstone var håret långt och svart, precis som vi vill ha henne.

Over and out,
Tingeling.
(ja, alltså, jag ville också ha en såndär cool signatur egentligen, men jag vet inte hur man gör. Jag får tvinga P eller A att hjälpa mig.)

Puss!

Guds vrede kom och hälsade på.

Nu åskar det igen. Jävlar i helvetet vad rädd jag blir! Och regnar, helt jävla tokmycket. Fan, en syndaflod. Började för inte ens tio minuter sen, och på min gata i stan är det redan en decimeter högt vatten. Är det här slutet? Och jag som skulle grilla med Karamell & Peter Pan ikväll. Helvetes-jävlar-fan, vad det ska hålla på.


Drar täcket över huvudet och dricker vin, i hopp om bättre väder.

i natt faller jag ikapp med stjärnorna

.. och du töar mot min hud.

Säg något.

i rummen mellan våra andningar
la jag mina ord i ditt knä

jag ser det vilda som spränger
innanför din hud
allt det otyglade

det finns en tystnad i dina händer
och jag försöker fläta samman
och binda oss intill




somliga blir nog vackrare
när man är nära nog att se
slutet


Säg något.

nattens puls

du, min smärta
och mitt vemod

dina färger rinner över mig
nu är allt som håller mig samman
ditt lugn i mina händer

och jag knäböjer
framför dig
för att andas


tillsammans

andas mig

Vissa dagar är lite värre att ta sig igenom. Lite värre att ta sig upp till, och lite lättare att gå och lägga sig ifrån. Idag är en sån dag. En tung dag. Det åskar ute också. Jag är rädd för åska. Jag vill ha en hand att hålla i, en trygg famn att landa i och läppar mot min panna. Kom hit och andas mig, någon.

Askungen ringde innan. Min Askunge är fin. Jättehimlans fin. Hennes skratt värmer hela min kropp, och alla hennes olika dialekter blandas så vackert när hon blir exalterad och pratar sådär vansinnigt fort. Idag berättade hon något jag knappt minns hälften av, bara för att hon alltid får så bråttom i talet när det är något hon tycker är viktigt som hon ska dela med sig av. Ja, hon är så fin, min Askunge.



Det kanske inte är en så tung dag, trots allt, när jag tänker efter...

blogrape - askungen

Vi läser bloggar tillsammans, Dominique och jag. Eller… Jag ligger ihoprullad på soffan och tvingar henne att läsa högt för mig och hon himlar med ögonen och kallar mig jobbig. Precis som det ska vara. Men hon läser i alla fall, och jag är nöjd, men så blir hon plötsligt tyst och jag liksom sträcker på mig för att se hur hon stirrar på skärmen med rynkad panna och ser missnöjd ut.

- Parantes, säger hon tjurigt och smått fundersamt. Liksom artikulerar ordet som det skrivits.

- Det stavas par-E-ntes, säger jag och ler lite. För jag vet vad hon tänker. Jag stavar det precis som du, med E. Det är så det ska stavas.

Och D liksom skiner upp lite och höjer handen för att slå sin handflata mot min i en High Five.

- Du och jag mot världen, flinar jag och blinkar.

Och det känns lite fint det där. Att vi två språkfascister hittat varandra i en förvirrad och felstavande värld som den vi lever i och sitter och irriterar oss över samma ord medan vi läser bloggar. Himla fint faktiskt.

kungsängslilja

och jag beundrar dom som alltid hittar hem
och som aldrig går för långt



få människor drabbar mig

men du,
du med ditt svåra blod
och ostyriga hår
du berusade mig


och du sa att när jag går
tar jag med mig allt vackert
men det kändes som när jag gick
att allt det vackra stannade kvar



Vi har nog olika uppfattning
om vad som är vackert,
du och jag.

skärvor, glas & grapefruktskal.

kan du inte bara komma hit
och vara alldeles svår

drick min tid
ge mig din mening

och

låt mina fingertoppar
brinna längs din hud.

rökringar och grönt thé

Vi låg i varsin nittiosäng på ett hotellrum av storlek större än senast. Och så drack vi öl. Och whiskey. Och lyssnade på musik. Och skrattade. Jag skrattade så jag grät. Och sen drack vi thé, när klockan blivit för mycket för alkohol. Grönt thé. Och vi blåste rökringar mot mörkblå himmel och hans ögon glittrade i ljuset från gatlyktorna och jag kände mig så lugn. Inuti. Och så pratade vi och han sa att han inte känner mig, men att han förstår ändå. Hur jag tänker, och vad som känns. Det gör han nog inte, men det sa jag inte till honom.


Precis innan vi somnade sa han att jag var fin. Och att jag aldrig skulle låta någon säga motsatsen. Och just där, just då, trodde jag nästan på honom.

daemon

men för helvete
vad har jag sagt du måste sluta
aska dina sentimentala cigaretter i mina sår
och rita streck på mitt fönsterbleck
för varje dag som går
emellan oss
det är jämt det är över call it quits
vi är kvitt
vi är två
om detta och
du har rätt
det är som du säger
när man gått på tusen kärleksfulla nitar
är livet som att lägga ett trasigt pussel
på ett krossat hjärta
i exakt lika många bitar

men jag har inte tid
att lägga pussel med dig
jag vill hellre spela tetris
okej?

Mattias - miles och korset.

värker mig genom dig
ännu en morgon av medicin
av beska kyssar och kaffesump

något är ruttet här, radioslingorna
röken från din tobak, sättet du har
att fläta samman ditt hår, dina
svartaste nerver, till vittror

kind of blue, sa miles
klockan och korset, sa lundell

miles och korset, säger du

slentrian som river djävulskap
alla meningslösa ritualer, säger jag

du är ingen älskling längre, älskling

bara en sönderfallande slängkyss
något som somnar på mitt bröst
för gammal vänskaps skull