andra våningen

Sitter och fingrar på en bok. En bok om mig. Av mig. Jag vågar knappt öppna den. Eller, jag vågar faktiskt inte öppna den. Inte idag, inte just nu. Den får flytta tillbaka längst in i garderoben där den legat så länge nu. I mörkret. I skuggan. Där får den ligga till en bättre dag, för ikväll tänker jag fortsätta att ignorera dess existens. Och ta en kopp thé. Och skriva i min nya bok. Om mitt nya liv. Det gamla får stanna i det som varit.

Nu skriver jag nya berättelser. Om nya människor, nya känslor och nya snurriga tankar. Och ler. Den här boken ska bli en lycklig bok. Vi skriver en ny saga, med en lycklig huvudroll. För det är jag. Lycklig. Rastlös, men lycklig. Skrämd och fortfarande på flykt, men lycklig. Ibland måste man lära sig leva med sig själv. Det gör jag just nu.



du vet,
jag har ändrat
mitt sätt att gå
tidigare gick jag
liksom vid sidan
av mig själv
alltid upptagen
av mina egna rörelser
alltid upptagen
av mitt eget skinn
numer går jag
inuti i mig själv
därifrån kan jag
på ett helt annat sätt
uppleva hur billie holiday
egentligen låter, därifrån
kan jag på ett helt annat sätt
se, hur allt det här blev till
ibland går jag brevid
1789 års idéer, ibland
går jag sönder
och ibland
går jag bara förbi

du vet,
jag hörde den där låten
av george benson i går
den du spelade
natten efter det stora kriget
efter maskeraden
när alla slavar var tingade
och det elektriska ljuset
i ditt rum, ersatts av stearin
och en märklig skugga
av ditt hår, minns
hur jag rullade ut
mina armeér
över, din rygg
över, din rygg

du vet,
jag doftar
annorlunda nu
säger andra saker

och du,
sedan jag lärde mig
några ord av språket
du talar, är det svårare
att berätta om det här

allt det här


men förut sov jag
som i våld

nu ligger jag stilla
ibland ligger jag kvar
och ibland, men bara
när ljuset är släckt
labyrinterna för svåra
och när drömmarna
tagit slut, ligger jag nära
den det var meningen
att jag skulle bli

förvandlingen är långsam
inte smärtsam, bara långsam

så jag går alltså
annorlunda nu

ser du det

det här är egentligen ett sms till dig, renfana.

Jag drömde alla mina nätter om dig,
och jag önskade alla mina dagar efter dig

jag har lärt mig ett språk utantill
för dig

och

jag hoppas att du förstår
och
att du saknar som jag


vi kanske inte saknar varandra,
men vi saknar oss.

Rafiki

Nära och kära har pratat om min kommande födelsedag i flera månader nu, frågat hur jag vill bli firad, vad jag önskar mig, när de ska komma på fika och allt sånt där som verkar höra till. Jag vill egentligen inte alls bli firad eller ha hem folk på besök och bjuda på kaffe och prata ointressanta saker och få presenter. Hela min uppenbarelse skriker och stretar emot, men min mamma säger att man måste, för "de vill ju faktiskt fira dig". Så det är väl bara att bita ihop. Servera kaffe och påtår och någonting till kaffet och kanske något mer matigt, och öppna paket, och slita halvt ihjäl sig för att det ska vara fint och trevligt och mysigt så att alla får chans att fira att jag överlevt ytterligare ett år i den här pissexistensen.

I vilket fall som helst, jag står fortfarande fast vid att om folk så väldigt gärna vill fira att jag fyller en helt obetylig ålder och ytterligare ett år har vandrat omkring på den här planeten utan att ha gjort något överhuvudtaget vettigt, och verkligen inte räddat världen, så borde det väl vara DOM som gör någonting för MIG? Jag vet inte, men jag vill inbilla mig att det borde vara så.

Helst av allt skulle jag vilja tillbringa min födelsedag på en inrökt, sjaskig pub som spelar halvtrasiga låtar, med ett glas svindyr whiskey framför mig. Jag skulle vilja vara ensam, vara ifred. Vara fri. Och sova på hotell, röka cigaretter i sängen och dricka rödtjut rakt ur flaskan. Ta en lång dusch, sova naken och låta fönstret stå öppet i ett tappert försök att vädra ur allt det instängda. Inuti mig, och i det billiga hotellrummet.

Nej, fan. Vill de fika och fira kan de göra det utan mig. Redan i år, faktiskt. Folk får gärna komma hem till mig på fika, men inte för att fira någon jävla födelsedag. Jag vill ignorera det faktum att jag blivit ett år äldre, att jag misslyckats helt med vad jag vill lyckas med - ytterligare en gång.

Livet är så långt, livet är så kort, allt går så oerhört fort, allt går så fruktansvärt långsamt. Livet kryper som en snigel över en grusväg i Upplands skogar, eller rusar som ett godståg genom natten över Östgötaslätten.

-

Livet är så långt och så kort och vi får aldrig veta vilka vi är, var vi kommer från och om vi ska vidare någonstans, när framtiden är här och allt som är nu har tagit slut. Kanske är det här det enda liv vi har, lika lite som någon annan kan jag svara på det, men jag har en känsla av att det inte är så.