Ibland så kommer det över mig, när jag står och borstar håret om kvällen. För i spegelbilden finns han. Min förlorade vän. Där öppnas alla mina arkiv med allt som var vi, och slår omkull mig. Det är skrämmande och lugnande, i en enda röra. Mitt liv då var rörigt, men på något sätt lyckades han alltid vända det rätt, och fick det att kännas överkomligt.
Går igenom alla minnen han figurerar i. Om samtal i natten när han ringde och skrattade och var sådär ivrig som bara han kan vara, om en stuga och mörker och han var inte mörkrädd, han krockade bara med allt. Om samtal under kvällar när han var på en ö och målade.
Och hur vi alltid rymde. Inte särskilt långt, men vi låtsasrymde och under nätterna var jag så trygg. Nu står jag med alla mina långa nätter och allt mitt mörker för mig själv, för vi finns inte längre. Det vi som var, har upphört.
Och jag saknar honom så mycket att det värker i kroppen. Hans doft och hans solblekta lockar och han skratt. Allt som han fick mig att vilja och hur jag aldrig kunde sluta skratta tillsammans med honom. Hur han flätade in sina fingrar i mitt hår, och alla gånger jag räknade märken på hans kropp. Hans rygg var min karta och jag vet inte längre vart jag ska gå, det är så helvetes många korsningar överallt.
Hans nyckelben. Jag älskar hans nyckelben.
Och jag älskar honom. Fortfarande. Det är inte samma skrämmande kärlek längre, inte den kärleken som fick mig att lämna honom bakom mig. Det är en annan sorts kärlek nu, men för den delen inte mindre. Förr älskade jag honom så mycket att jag blev rädd för mig själv. Och för honom. För att han skulle lämna mig. Så jag valde att ge mig av. Av rädslan att förlora. Nu älskar jag honom på ett mildare sätt. Jag kan fortfarande tappa andan när jag ser honom, men det gör mig inte rädd. Och det gör inte heller lika ont.
Jag saknar hur våra nätter smältes samman. Hur jag fick använda alla täcken för att hålla värmen, och hur han aldrig någonsin var sval. Hur han kidnappade mig på låtsas och lovade min mamma diamanter. Om sommarkvällar som vi åt glass och låg på bryggor och hur jag sa att jag var ute och promenerade men egentligen satt vid vattnet tillsammans med honom. Jag saknar allt.
Men som alla kvällar lägger jag in borsten i badrumsskåpet, slår igen det tillsammans med alla minnen, rör försiktigt vid nyckelbenet där han alltid finns med mig och går vidare. Jag ska fortsätta vidare. Med vetskapen om att han alltid finns där, vid mitt nyckelben och i mitt hjärta. Och att jag aldrig någonsin kommer sluta att älska honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar