nu har jag skämt ut mig igen. äntligen!

Jag gjorde nyss bort mig. Väldigt mycket. Och nu ska jag försöka redovisa händelseförloppet för er så gott det går. För jag vet ju att ni gillar det, om man ser tillbaka på till exempel det här.

Såhär då, jag skulle gå och handla. Behövde inte så mycket, bara lite broccoli och mjölk sådär. Ah. Och så långt är ju allting väl. Plockade mina varor och nynnade på en väl vald sång (nåja, inte riktigt, men ändå). Gick hur som helst till kassan efter en stund. För det är ju så man gör, om man är normal. Vad man däremot inte gör om man är normal är att helt sonika lämna sin lilla korg med varor i och därefter även butiken. Då kan det bli pinsamt om man någon mer gång skulle vilja återvända till butiken. OCH, det blir förmodligen inte bättre om jag förklarar varför jag gjorde som jag gjorde. Men ni vet, det hör ju till och är en stor del för att ni ska kunna läsa den här historien utan att bara tycka att jag är lite märklig. Ni ska få tycka att jag är helt dum i huvudet också.

Den trogne läsaren kanske minns att jag en gång för typ hundra år sedan listade mina fobier? Om inte så är det bara att klicka på länken. Ni andra kan läsa vidare.

Så, jag står alltså i kön i butiken. Hade såklart ingen citron i varukorgen, för jag trodde liksom att Sundsvall var safe (hur tänkte jag där?). Lägger upp en, två, tre varor på bandet och slänger sedan ett jävligt litet öga bakåt, på personen bakom mig i kön. En dvärg. Kroppen blev ju såklart iskall och jag kände hur läpparna liksom sögs in i huvudet på mig för att kväva mitt annalkande skrik. Och, helt plötsligt stod jag utanför affären. Om jag tänker tillbaka riktigt hårt på det, så kan det eventuellt (med största sannolikhet) vara så att kassörskan ropade något i stil med "hallå" och eventuellt "vad gör du", men jag är inte helt hundra. Hjärnan hängde upp semester-skylten och kroppen gjorde något jag inte riktigt var med och beslutade att den skulle göra. Alltså gick. Väl utanför affären borde jag såklart gått in direkt och fixat till mitt lilla "snedsteg", men nej, det gjorde jag såklart inte heller. Utan jag sprang, så fort jag kunde, raka vägen hem. Och nu sitter jag här och funderar på hur i helvete jag lyckas göra sådana dundertabbar, om och om igen. Och så funderar jag lite på hur långt jag ska behöva gå för att komma till en annan affär. Jag menar, det är ju inte direkt prio 1 att gå tillbaka till den jag senast besökte. Så att säga.

Så, så var det med det. Nu är ni välkomna att komma med stöttande ord och sådär. Så som ni alltid gör, när jag gjort bort mig, alltså.

dina händer är fulla av blommor

det finns dagar när
du fyller min själ
upptar hela mitt väsen
tänker inte på annat
än hur det skulle kunna vara


det finns dagar när
tomheten efter dig
känns som en amputation
en del av mig själv som inte
går att få tillbaka


det finns dagar när
jag vill minnas stunden
jag fylldes av din
värme och glädje
blev på djupet berörd


alla de andra dagarna
i det vanliga livet som är
lever jag i nuet
vänjer mig långsamt med
att du är någon annanstans

jag ska måla hela världen

Klär mig i för stora kläder och sparkar höstlöv som kommer i min väg. Världen är vit idag, överallt man ser är det vitt. Jag bättrar på färgerna lite och köper blodrött och senapsgult och mossgrönt och plommonlila. Och vitt, såklart. Genomgående vitt. Idag ska världen bli en vackrare plats, för idag är det min bröllopsdag och jag har lite lycka i kroppen och när jag sparkar löv så omfamnar jag världen litegranna. Mitt hem luktar nytvättat och kaffe och sängkläderna är fortfarande rena för jag har inte sovit i min egen säng på jag minns inte hur länge. Jag flätar håret och det är lika ostyrigt och jobbigt som varje dag, men idag gör det inte så mycket alls, för idag trängs det lite sparvar i mitt hjärta och det växer en blomma utanför mitt fönster som vägrar låta sig tämjas trots frost och kyla och om den kan, då kan jag också.

Jag ska måla hela världen idag. Välkommen.

på en cykel på götgatan i total avsaknad av edward young

inte vet jag
men jag cyklar
rakt ner i mörkret
som en galen österrikare
utan tänder och drömmar
samlade i en svartruta

bland de splittrade
som fortfarande kan ta emot
korrekta meddelanden
inom det centrala nervsystemet
är vi alla dårar
bara fjärilar på permission

och jag har ofta fel
förlåt

men tobak
är en helig substans
för vissa
och även om du
slutat röka
- ha lite respekt!

för poesin gillar inte macchiato
reser inte runt i den befläckade världen
och samlar semesterminnen
från störtade diktaturer
och visar diabilder när den kommit hem

poesin har migrän

den byråkratiska ondskan
rinner ut som spilld mjölk
över kafeborden
och poesin är det krig
du kan bära i fickan

förromantikens handfängslade hjältar
dog alla i vietnam
och i slutänden är det bara rimbaud
som skulle vara snygg på en skateboard
i orangefärgat hår
nermejandes pensionärer till marschmusik

inte vet jag
men jag drömmer om att kyssa dig
under ett bord i en bar
med lagom med grus på golvet
för det finns värre saker att dö för

men du har säkert redan hört den

jag måste börja leva. nu.

Jag stapplar fram, några steg i taget. Som att gå på lina, tänker jag. Och mörkret ligger tätt, och ännu har inte snön kommit och jag som är mörkrädd saknar någons hand. Jag är dålig på att vara ensam, och mycket bra på att hänga upp mitt liv på andra. Men nu är jag liksom ensam, hur lite jag än vill, så jag stapplar fram utan att vara hälften så graciös som flickorna som går på riktig lina. Tur att jag inte vill bli cirkusprinsessa, tänker jag, och snavar till och skrapar knäna, om och om igen. En himla tur, faktiskt. Tänker på hur livet skulle ha blivit, för det skulle inte bli såhär. Videungens hjärta stannade, och det var inte så det skulle bli. Jag skulle varit hemma med ett barn nu. Mitt barn. För dom sa att efter vecka tolv så är det lugnt, men det var det inte, för videungens hjärta stannade efter tolfte veckan, och hade det inte varit för all världens jävlighet så skulle jag varit hemma nu, istället för att sitta på ett rum på ett kontorshotell sjuttio mil åt fel håll i landet. Och om tio dagar skulle jag ha gift mig. Det var så det skulle bli, inte såhär. Men det blev såhär ändå, och jag stapplar stapplar stapplar hela tiden, och jag är trött på att snava nu. Jag vill gå rakt och fint och vara avslappnad och inte hela tiden väckas av alla mardrömmar till ytterligare en mardröm. Jag måste rycka upp mig, tänker jag, men det är svårt när man aldrig får välja själv. Det är så svårt när man inte vill varahärjustnu, fast man måste.

Men jag måste verkligen rycka upp mig. Jag måste börja leva i nuet. Nu är det dags.