1,5 år. Utan dig. Jag har fortfarande inte hittat mig själv i detta. Jag skriver fortfarande brev till dig. Varje dag. Jag har skrivit hundratals brev. Och sedan lägger jag dom i små prydliga högar.
Går den någonsin över, Daniel? Ensamheten? Jag vet inte vem jag är längre. Känner inte den här personen som är jag. Alla är borta. Du. Hon. Dom. Alla ni som gjorde att jag visste var jag började och slutade.
Du togs ifrån mig från en dag till en annan. Hon drog sig undan självmant. Jag såg det inte ens först, och när jag förstod så försvann hon helt. Jag har inte ens orkat slåss för henne. Tänker att jag inte är värd henne ändå.

Jag vet inte om jag någonsin kommer lära mig det här livet utan er.
Jag vet inte ens om jag vill.

Den enda som bär skulden
Är jag

För ensamheten som krälar
Likt maskar under mitt skinn

Som brinner
Längs min hud

Vrider sig
Av
An
Av
An

Den enda som bär skulden är jag

Som flyttade
Lämnade
Försvann

Som inte orkade mer
När livet stod med
Utmaningar

Ni andra var väl bara kvar
Egentligen

Det kräksnöar

Och jag går med hjärtat utanpå kroppen

Radion spelar låt efter låt

Och allt jag tänker på är dig

Hur mår du? Vad gör du? Vad tänker du på? 

Jag skriver brev efter brev

Som blir liggandes

Obesvarade

Vill nå dig men jag vet inte hur

Hur har du tänkt att jag ska klara allt detta

Livet

Utan dig

Har du ens tänkt? Varför svarar du inte?

Jag kan inte det här utan dig

Livet

Det är för svårt

Svara mig.